kthenewone

Jag åker ut till min fantastiska vet. i sällskap med en ifrån stallet för att starta en utredning. Han går på transporten som den klocka han är och står lugnt och fint och väntar eftersom tidigare besökaren blev där lite längre. Jag tar ut och skrittar honom för hand efter åkturen innan våran tur och då finner sig en känsla i min mage som jag inte kan bli av med, jag var SÅ nervös så jag var på bristningsgränsen för att grina hela tiden.

 

Skritt/trav på hårt underlag, lite känn och klämm, lite longering och sedan skulle jag upp på ryggen på honom. Jag sitter inte på ryggen i mer än 10min när hon ber mig hoppa av och att vi ska gå direkt till röntgen - röntgen tänker jag, trodde inte hennes maskin hade så mycket kräm för att röntga rygg men eftersom han är såpass omusklad vid rygg så hon trodde det skulle bli bra bilder. Blev genast ännu mer nervös och vill bara springa iväg och gömma mig. Jag hade inte förberätt mig på att få ett svar där och då utan trodde det skulle krävas några vändor. Han får lugnande och röntgas, jag står där med honom hela tiden och mitt hjärta slår så jävla hårt så jag tror det ska hoppa ur bröstkorgen på mig....

 

Hon börjar med nacken - ingenting.

 

Hon fortsätter hela vägen bak till länd, kollar på bilderna och ber mig komma in "FAN!!" är min enda tanke. Säger meningen "såhär vill jag och ska det se ut, såhär ser Melwin ut..." och byter bild. DÄR brast det för mig och jag bara ser munnen röra på sig och att hon visar bilderna. Sådär som på film, alla ljud bara försvinner och allt går i slowmotion typ. Hon börjar berätta för C istället som jag har med mig medans hon står och håller mig bakifrån då jag bara står och skakar och storlipar. Jag ber om att få en minut, går ut och ringer mamma.. Behöver fylla i en massa papper och när jag sansat mig lite kan jag lyssna på henne igen, hon säger att han är utdömd som ridhäst då han har istortsätt kissing spines vid varje kota ifrån manke till länd, att han verkligen är en väldigt snäll häst som ens låtit mig sitta på honom. Jag kan inte ens sätta ord på hur fruktansvärt ledsen jag är, och inte tala på hur chockad jag blev fasten jag var förberädd på att det skulle var något, men hade inte vart berädd på att få reda på det där och då. Och absolut inte att han skulle vara helt full i kissing spines. Och att jag har en sån fantastiskt snäll häst som inte visat mig att han verkligen har ONT, älskade lilla häst. ♥